Modellering

 
Lera med struktur I det första mötet med leran möter vi ett blött, kallt, tungt och oformat material som ligger framför oss. Då man först känner på och rör vid den amorfa högen möter man en mjukhet och följsamhet hos leran som förbryllar.

En ömhet som visar avtryck av minsta kontakt man har med materialet. Lusten att få tyngden omvandlad till lätthet, att få liv i den stumma, stillaliggande klumpen sätter igång en process som liknar en resa till ett okänt mål och med många överraskningar. Utan en inre dialog mellan lerans förmåga att uttrycka sig och våra egna intentioner stannar utvecklingen av.

Med våra subjektiva erfarenheter och ofta osäkerhet till lera som medium, håller vi oss på den säkra sidan genom att gestalta det vi känner till och själva har erfarit. Det uppstår olika möjligheter i formen, nya erfarenheter samlas och vi lär oss så småningom att skilja det väsentliga från det oväsentliga.

Alla kvalitativa bedömningskriterier leder oss genom nålsögat och därmed till en mera objektiv/syntetiserande process. Från en kaotisk, amorf början via en förvandlingsprocess vet vi först då vi lägger sista handen vid formen om den har kommit till en avslutning. Den långa vägen att börja skapa en form blir tydlig, för oss till gränsen att ge upp. Fortsätter vi, kommer belöningen i form av materiens bemästrande genom vår insats och kreativitet.

Ett ORGINAL står framför oss!
Hela modelleringsprocessen motsvarar ämnesomsättningsprocessen i vår kropp. Vi dyker ner i det mest omedvetna (viljan) för att synliggöra formspråket och får därigenom möjligheten att så småningom bli medvetna om dolda sidor inom oss. Konsten är lämplig som ”spegelprocess” så att vi i trygghet utan skada för oss själva eller omvärlden kan bearbeta, förvandla eller söka nya vägar för vår tillvaro.

Lera med slät yta och skuggor
Lera med ojämn struktur
Händer som formar lera till en klot
Lerskulptur med pelare

Texten är hämtad från tidskriften Falk, av Routraut Wittig